Om boken: år / Den natten sov Batygin inte. Han plågades av en vag föraning, någon vag och subtil känsla... De förtöjde vid järnasteroiden B434c i en avlägsen outforskad sektor, det fanns bara ogenomträngligt mörker runt omkring, och revbenen av stenens kolossala storlek reflekterades dunkelt i fartygets fönster. Ännu en vecka av forskningsarbete och de kommer att flyga hem, dessutom verkar kriget mot Titan som verkade brinna för alltid vara på väg att dö ut. Men traumat kommer att finnas kvar i erfarna krigares själar, den där tjatande känslan av tomhet och hopplöshet. Han tänkte. Plötsligt tändes ett grönt ljus i taket - kapten Vlasyev själv kallade det. Och detta är klockan tolv på natten fartygstid?! Det är helt enkelt häftigt. Batygin klädde sig hastigt och sprang till kaptenens kammare längs de cirkulära korridorerna - hyttventilerna var svarta, gröna lampor blinkade förbi och visade vägen. Olivia McCallister var på väg tillbaka från en expedition till avlägsna outforskade gränser och återvände nästan tom, med undantag av några fragment av meteoriter och fotografier av nyupptäckta döda planetoider.